Denna gången vet jag inte varför, men när jag är på skolan så tänker man på vänner och läxor osv, sen när man kommer hem så börjar jag tänka på mitt liv och blir då ledsen och det är bara jobbigt, kan inte prata med någon (Jag har flera underbara vänner och familj som jag kan prata med, men vet inte själv varför jag är såhär så kan ju inte prata med någon om problemet)
Det är så jobbigt när jag inte vet varför det är såhär, tänker på allting som är jobbigt och som är roligt och allt som jag ser fram emot, sommaren och alla festivaler.. och det blir för mycket, jag klarar inte trycket. jag får ångest för att jag inte tränat någonting på över en vecka, får ångest för läxlistan som växer och växer, får ångest över att jag kommer hem och kollar på tv och inte ens bryr mig om skolan och läxor, så dom blir inte gjord.
Vet inte vad jag behöver för hjälp, men har fått massa förslag från skolsystern och lärare osv, och har försökt många metoder att plugga.. men ingenting funkar. Alla i klassen jag pratar med säger "men gör det bara direkt så är de ju klart sen", men det går ju inte? Förstår verkligen inte hur alla gör, men jag kan inte! Och då känner jag mig mer värdelös för att jag inte klarar det som dom andra klarar. Känner hur pressen ökar och att jag hamnar mer efter. När jag pratar med någon så suddar jag bort mina tankar och sätter på mig pokerfacet så att ingen ska förstå att jag mår dåligt.. även fast många märker att jag inte mår bra även fast jag säger det. Men vad ska jag göra då? Vill inte att andra ska må dåligt över mina problem..
 |
| Älskade cambilder.... |
Nu gled jag in här på din blogg på ett bananskal helt plötsligt. Vill bara säga innan jag går att jag känner likadant ungefär, jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver iaf. Kanske är det en tröst, jag vet inte men jag hoppas det. En kram full med energi och lugn ifrån ångesten vill jag ge dig om jag får. Kram.
SvaraRaderaoch jag måste helt hålla med förgående talare!!.. (både dig och helen) det känns lite skumt, tror liksom det bara jag som har det så och som jag inte direkt har ngn att liksom att snacka om det med.. för vad är mitt problem nu? förut visste jag liksom.. men nu? typ hey jag har jobbigt med livet så allt blir jobbigt.. det svårt att beskriva men nu när jag läst ditt inlägg och helens kommentar så är det iaf en liten tröst och ''you're not alone'' känsla.. och hey och skolan.. suck. det ordnar nog sig förhoppningsvis fast jag suger på de & inlämningar osv.
SvaraRadera